Amor aeternus

Det är konstigt vad en känsla kan etsa sig fast i själen?? Spelar ingen roll vad jag gör eller inte gör så är den kvar..... och hur jag en försöker så är allt tyst, tomt, öde...... Varför? Jag har försökt allt men inte lyckats, jag har försökt lite till och återigen misslyckats =( och allt detta pga STOLTHET!!?? Jag vet inte vad som är värst vetskapen av att få ha det så här resten av mitt liv eller vetskapen av att aldrig få veta? Vem har jag retat upp så mycket så att jag inte kan få sinnesro? Dig? Nä dig har jag bara älskat av hela mitt hjärta..... det kan man väl inte straffas för? Eller? När jag sover drömmer jag om ett liv där alla problem är lösta, där du och jag kan vara tillsammans som vi en gång var på våra egna villkor, på verandan vid stugan långt härifrån....du vet den som vi drömt om, där vi skulle bli gamla och sitta och hålla varandra i handen tills solen gick ner, vid vattnet, vid skogen.....tillsammans. Jag vet jag är näst intill idiot förklarad och det kan jag stå ut med, det som plågar mig är din tystnad, din tomhet, dina brutna löften och din kärlek som du sa att du hade för mig? Vad var alla åren för dig?? För mig var dom många, långa med både med och motgång men framförallt var dom fulla av passion, åtrå och enorm kärlek..... synd att du aldrig förstod mig, litade på mig, lyssnade på mig som du lyssnade på andra...... för om du gjort det hade du förstått att min kärlek till dig är EVIG!