Sveket

Den största sorgen i livet är sveket! Löftena som bryts, ord som inte har någon innebörd och allra störst lögnerna som du sa inte fanns?! Varför sårar man en människa som ägnat all sin tid åt att hjälpa, ta hand om, försöka förstå? Hur kan man säga att man skall finnas där, stötta och ta hand om för att i nästa sekund vända kappan? Hur kan man efter så lång tid säga..... jag vet inte om jag älskat dig någonsin..... när man månaderna innan bedyrat sin kärlek?? Hur kan man förneka en annan person dess rättighet till svar och rättvisa? Eller rättvisa är bara till för vissa, dom man själv tycker sig ha rätt till den? Jag kommer aldrig att kunna förstå eller acceptera ett sånt beteende än mindre rättfärdiga det! Jag hoppas innerligt att dessa orden kommer till din kännedom då du feg som du är inte svarar eller hör av dig trots mina försök till att få SVAR, svar på frågor som är självklara för ALLA människor utom dig bevisligen! Jag har aldrig tvingat dig till något, har alltid funnits vid din sida i nöd och lust! Jag däremot har fått stå på egna ben i både sorg och sjukdom men jag har tagit det som att du varit rädd men tydligen var det inte så utan ett tecken på att jag aldrig betytt lika mycket för dig som du gjort för mig, sorglig, ledsamt och skrämmande att en man i 50 års åldern inte kan stå för det han känner eller tycker och en mindre vågar berätta sanningen utan låter det bara bero så det kan såra ännu mer, men det var kanske det som var planen hela tiden?? Och jag skulle ALDRIG gå bakom ryggen och vara OTROGEN även om jag haft tillfälle till det för jag till skillnad från dig respekterar den jag säger jag älskar och skulle ALDRIG såra på det viset. Men mina frågor börjar ju bena upp sig nu, du vet det ena ger det andra! Mars, april, Maj,börjar ha ett konstigt beteende och sörjer?? Varför, något du har dåligt samvete för? Jag får besöks förbud, Pga?? Inte på den du påstod utan en annan som kanske skulle råka vara där när jag kom? Du påstår att du inte skulle ha någon i ditt liv, du skulle vara ensam det var bäst så? Du skulle inte bo ihop med någon för du klarade dig bättre på egen hand, du skulle aldrig flytta för vad var vitsen med det (ja den är ju ganska uppenbar idag) Jag kan bara hoppas att jag en dag kan se tillbaka på detta och skratta (men det gör du väl nu, du har ju lyckats föremjuka mig till det mesta) och mest av allt hoppas jag att du har så mycket vett i huvudet kvar att du fattar att du begått ett misstag, inte med mig utan med det du tror du åstadkommit! Jag kommer alltid att minnas, finnas, andas, fortsätta leva även om det känns tungt och svårt men jag kan i alla fall hålla huvudet högt och inte skämmas över lögner jag aldrig sagt, personer jag aldrig svikit. Och jag hade så mycket stake i mig så jag försökte i alla fall, trots konstanta nederlag och jag lyssnade inte på vad andra hade att säga utan bildade mig min egna uppfattning som idag visade sig vara helt åt helvete men än dock inte mindre sant! Lycka till!! Det lär du behöva!